BLOGG. Litar inte Rikard Norling på sitt koncept längre?

Har han tappat tålamodet efter alla sega matcher i år?

Tanken slog mig när han plötsligt tryckte på alla knappar samtidigt hemma mot Sirius. Ett tag spelade AIK med fem anfallare samtidigt. Den gången gick chansningen hem: Sirius blev tagna på sängen, AIK fick till ett massivt tryck och Jack Lahne sköt in 2-1.

Att AIK ville forcera var logiskt. Med två gånger 0-0 bakom sig och en matchbild där Sirius länge dominerade på de regerande mästarnas hemmaplan – tja, det är klart som fan att det är läge att ösa på. Men sättet som det skedde på tolkade jag som ett smått desperat drag av Norling. Tidigare har han för det mesta hellre slagit vakt om en poäng än gått för tre och när det väl har varit måljakt – ja, då har det varit under ordnade former. Det här kändes mer som ett Football Manager-drag: upp med alla, plattan i mattan, maximal risk.

Annons

Uttagningen mot Örebro gav mig samma vibbar. Enoch Kofi Adu har visserligen haft svag form på slutet, men i grunden är han en av lagets viktigaste spelare. Den största skillnaden mellan AIK och resten av serien är, som jag ser det, att AIK inte ger bort eller släpper till onödiga chanser. Alla andra lag, oavsett om de hör hemma i toppen eller inte, gör det med jämna mellanrum, men för AIK händer det nästan aldrig. Mycket tack vare den robusta 5-3-2-formationen och de säkra rollspelarna i backlinjen förstås, men också på grund av Adu som städar upp och täcker av. Inget annat lag har samma garanti på defensivt mittfält.

Nu bänkades inte bara Adu – han gjorde det till förmån för Stefan Silva. En bollvinnande defensiv mittfältare mot en tia/anfallare som nyligen var i konflikt med klubben och knappast har hårt jobb som sitt signum. Större förändring än så kunde Norling egentligen inte göra – såvida han inte skulle byta spelsystem helt. Jag vet inte om Norling var inspirerad av Djurgården som spelade Örebro av banan för någon vecka sedan, men matchplanen var i alla fall tydligt förändrad jämfört med defaultläget. Förstapressen och backlinjen flyttades upp och Silva punktmarkerade Nordin Gerzic (det sista var dock ett typiskt Norling-drag, han gillar att försöka slå ut motståndarnas playmaker, framförallt på bortaplan).

Roligare fotboll?

Ja, det skulle man nog kunna säga.
Bättre fotboll?

Nej.

Eller tja, det blev bättre än mot Sirius – det var ju ett riktigt bottennapp. Men även om det kan vara trevligt att se Silva snurra runt straffområdet (han var bra i början av matchen innan han tröttnade helt) så släppte AIK till ett antal billiga lägen som man aldrig hade gjort med en bättre balans.

Totalt sett hade AIK marginalerna mot sig, det ska sägas, men 2-1 till seriens dittills sämsta lag var heller inget uppåt väggarna-resultat. Rogics snygga övertidsmål kom från ingenstans, men tidigare i halvlek hade Carlos Strandberg varit centimetrar (om han ens var offside?) från att ge ÖSK ledningen. AIK vann något i offensiven, men tappade desto mer i andra änden, det tror jag att de flesta kan vara eniga om.

Så vad är lösningen?

Tja, att ta idel säkra val. Som Björn Wesström brukar säga: lösningen finns i truppen.

Som jag ser det vore det idiotiskt att byta spelsystem när man byggt upp en helt koncept – truppbygge, rollfördelningar, träningsmetodik – enligt en 5-3-2-taktik under två års tid. I det här läget tror jag inte ett dugg på nya experiment, utan en återgång till det gamla, fast med en twist som egentligen aldrig har testats. För med Elyounoussi bakom Goitom och Obasi (med Ylätupa och Lahne som inhoppare) bör AIK ha kvaliteter nog för att skapa chanser mot alla lag. Och på mitten: spela med Adu bredvid Larsson, eller i alla fall Saletros, så att laget blir sådär tätt och svårforcerat igen. Resten av defensiven sitter ju där den ska, även om både Sundgren och Lindkvist (vad har Rashidi gjort för ont?) har svag form just nu.

Ja, så enkelt tror jag faktiskt att det är. AIK måste lita på att det räcker med att vara AIK. Spela fin fotboll för sakens skull kan andra göra.

FOTO: Bildbyrån